Klockan är 5 när jag går upp, ingen idé att ligga kvar och fundera längre. Vad är det som
oroar mig då? Jo barn! Eller vad vi gör mot våra barn. De senaste dagarna har jag fått belägg för
att det är mer regel än undantag att barn utreds och får en stämpel, placeras i ett fack de
kommer att ha svårt att komma ur. Just de barn jag tänker på och känner är båda små,
i förskoleåldern. Minsta lilla dysfunktion i hjärnan är numera en sjukdom. Och jag tänker att
hjärnan är en så komplicerad apparat att ingen av oss har en helt perfekt sådan.
Att vara lite egen är kanske bara ett personlighetsdrag! Eller är alla våra egenheter
ett bevis på att vi borde stämplas med en bokstavskombination?

Inte blir det bättre när jag kommer upp och läser detta i NT.
Har vi inte tid att lyssna på våra barn?
Varför skaffar vi dem då?
Så kränkande att sitta och läsa för en hund! Hur ska man bli motiverad att läsa för någon,
när denna någon är en som inte förstår människoprat? Hur ska man få lust att läsa högt när
ingen vill lyssna?