Jag har känt så en längre tid. Jag tycker fler o fler barn får en bokstav på sig. Ibland har jag undrat om det är på modet. Där jag bor så är det nästan varannan familj som har ett barn med en bokstavskombination. Hör ofta föräldrar säga “Ja han/hon har ju………. ” när barnet är högljutt, inte lyssnar mm mm. Ha en bra dag idag. kramis leila

Hu, vilket omskakning jag fick nu!
Visste inte att det var så illa…
Måste vara en svår balansgång att veta/känna om ens barn har en dysfunktion eller inte. Å ena sidan är det bra om de får hjälp tidigt, men å andra sidan är det som du skriver, att placera dem i ett fack som kan vara svårt att ta sig ur om man väl hamnat där.

Först tyckte jag det lät gulligt med ett barn som läser för sin bäste vän. Men att de alltid gör det… Nä!
Är inte så nära inblandad i några barnfamiljer att jag vet huruvida de har tid med barnen eller inte. Men visst ser man ofta att föräldrar försöker på alla möjliga vis att sysselsätta dem med nåt, så att de själva kan få lite “lugn och ro”. Men återigen, allt är inte alltid vad det ser ut som och jag har inga barn själv, så jag bör nog inte uttala mig…

Folk som kallar “jobbiga barn” damp-ungar osv är ett dumt sätt att uttrycka att ett barn är “jobbigt” men tyvärr är det nog därför vi hör det här så ofta. Det är inte läkare eller vårdpersonal som uttrycker sig så utan föräldrar, lärare, barn i skola, grannar, vänner och bekanta. Att fler barn i dag har fått bokstavsdiagnoserna beror nog snarare på att i dag har vi namn på syndromen vi inte hade för tjugo-trettio år sedan men bokstavsbarnen fanns ju redan då. En del av dem som hamnade i OBSklasserna t.ex. Där fanns nog en och annan som kanske hade lite bokstäver i sig…. Syndrom ja, det ÄR INGA sjukdomar utan syndrom!!! Det är snarare, som du nämner, personlighetstyper. Personlighetstyper som samhället upplever som jobbiga. De passar inte in. Med i kölvattnet kommer däremot väldigt ofta en rad psykiska sjukdomar så som depressioner, schitzotypier osv…Många drabbas av ensamhet och depression eftersom de ofta hamnar utanför social gemenskap. En del drar sig undan själva då de inte gillar att vara tillsammans med andra människor dvs de kan ha olika form av autism så som Aspberger etc.
För många föräldrar tror jag det både är en lättnad och en möjlighet att få hjälp i skolan om barnet fått en diagnos. Om jag haft ett barn med de här problemen hade jag önskat att få veta det. Därmed öppnar sig ofta en helt ny värld för barnet att få hjälp och stöd i skolan som den faktiskt är berättigad till. Detta avlastar även de andra barnen i en klass. Det är inte alls så enkelt att få en diagnos som man skulle tro. Det är väldigt många kriterier som ska uppfyllas. 7-8 st ofta beroende på vilket syndrom som avses. Många av oss uppfyller kanske fyra fem stycken och uppfattas kanske också som jobbiga men vi har inte de där sista för att få satt en diagnos på oss.
Jag är övertygad om att vi alla har lite av varje inom oss av olika grad. Hjärnan och dess vindlingar är långt ifrån okomplicerad. Jag tror bara helt enkelt att vi är olika disponibla för att utveckla en sjukdom som kanske ligger där och trycker under ytan. Det i sin tur kan bero på en massa faktorer så som verktygen man som individ har att reda upp svåra situationer, arv, miljö etc.
Jag tycker det är bra att diagnoser sätts om de är riktiga. Jag tycker dock det är både dumt och fult att kalla människor för felaktiga diagnoser bara för att de upplevs som lite “annorlunda”.
Artikeln hoppas man ju kan vara ett komplement till att läsa tillsammans med mamma och pappa. Kanske den inte var menat så bokstavligt - ett eller noll, utan snarare ett till alternativ. Vad vet jag. Har inte ens sett hela artikeln. Samvaro med djur på olika sätt är oftast positivt.
Djuren inte förstår vårt språk? Öööh så du menar jag går här dagarna i ända och pratar för döva öron? Fast om sanningen ska fram har jag redan märkt det, iaf i vissa lägen!

kram /Catja