Efter en lång period, med den ena infektionen efter den andra,
orkade jag ta mig ut i skogen igen. Bästa stället att bli frisk på.
Massor av svamp såg jag, men ingen ätbar. Spelar ingen roll när
de är så vackra att titta på. Man äter ju med ögonen också, sägs det.
Nyponen är mogna och lyser upp min tillvaro.
På vägen hem passerar jag Hageby ridklubb där hästarna
inte har ett grässtrå att smaska på.
Själv går jag hem och gör en lunch med höstfärger! 🙂
På väg till Vasaparken hittar jag fina naturmotiv.
Storkenebb, som vi sa i mitt förra liv när jag var danska. 🙂
Alltså nävor som blommat ut.
Den här örten väcker barndomsminnen.
Vi repade av de torra blommorna och låtsades
att det var kaffe när vi lekte affär.
Vet inte namnet men kan vara en skräppa?
Skönt att veta att man låst sin cykel…
Ägaren till denna blir nog inte så glad.
Små, lila blommor i en gräsmatta.
Vet inte namnet på dessa heller!
Myrorna finns alltid i närheten av lössen.
De äter sig mätta och sockerberusade på bladlössens bajs.
Framme i Vasaparken träffar jag Juni och hennes mamma.
Juni lär sig något nytt varenda dag.
Nu klarar hon att klättra högt upp i repnätet.
Här tar hon sats för att springa igenom duschstrålarna.
På väg hem får jag sällskap av en humla!
Juni hade nästan 41°C i feber i förrgår.
Så idag har hon rekreationsdag med morfar och mormor.
”Pnicknick” (som hon säger) är något hon gillar.
Vi åkte ut i naturen och letade efter vårtecken.
En bukett videkvistar ska mamma få!
I går, framåt kvällen, började snön dala.
Idag är allting vitt, vitt, vitt.
På radion uppmanas lyssnarna att skicka in snöbilder
så jag gör en liten snögubbe på balkongen. 🙂
”Förbanna inte vintern, gör en snögubbe i stället.”
….öppnar inom kort!
Insektshotellet som ska locka småkrypen till min balkong.
Åååå….vad jag längtar efter nyckelpigor,
fjärilar, bin, vitsippor och maskrosor!
Våren helt enkelt.
Nytt år, nya tag.
Första promenaden för 2017.
Nöjde mig efter 2,5 km.
Pneumokockerna tär på orken…
Fortfarande snöfritt, det tackar jag för!
Solen lyser i kapp med fjolårslöven.
Knappt en kilometer från hemmet kan jag beundra lämningar
som visar att här fanns det människor redan för 3-4000 år sedan.
Skålgroparna från bronsåldern är vanliga.
Men ingen vet säkert varför de knackades in.
